Carl Gustav Jung död

Med den schweiziske själsläkaren Carl Gustav Jung har en av samtidens märkligaste personligheter gått ur tiden. Han var den siste i den psykoanalytiska treväppling, som i övrigt markerades av de båda antagonisterna Freud och Adler i Wien. Jung kom snart till den övertygelsen att de båda betraktade det mänskliga själslivet ur alltför ensidiga aspekter. Varken sexualdriften eller maktbegäret tillhandahåller en nyckel, som passar till alla lås i det mänskliga själslivets labyrint. Personlighetens innersta hemlighet är fastmera den individuella väsensart som a priori är förborgad för såväl patient som läkare, men som under behandlingens gång så småningom kan komma att avslöjas. Känn dig själv, blev mottot för Jungs psykoterapi, som därför helt kom att gå i humanismens tecken. Neurosen är ett uttryck för splittringen mellan det medvetna och det omedvetna själslivet. Då omedvetna själsinnehåll alltid projiceras på omgivningen kommer denna splittring att ta sig uttryck i sociala och politiska spänningar. Det kunde väl förtjäna ifrågasättas om icke FN:s högkvarter om det i enlighet med ryska önskemål skulle flyttas från New York hellre än till Wien borde förläggas till Zürich där toppkonferenser i CG Jungs anda säkerligen skulle ha större utsikter att leda till fruktbara resultat, om de ledande statsmännen vore hugade att låta kunniga jungpsykologer pejla sina omedvetna motiv.

Jung har i vårt land kommit att stå alltför mycket i skuggan av Freud, vars ursprunglige lärjunge han ofta ansetts vara. I själva verket hade han tidigt på egen hand kommit till resultat som gjorde ett temporärt samarbete med denne naturligt. Snart nog skilde sig emellertid vägarna. Redan 1912 hissade Jung signaler, som tyder på en positiv uppskattning av den religiösa funktionen i det mänskliga själslivet. De religiösa myterna är uttryck för genuina själsliga realiteter, som människan nolens volens måste söka komma tillrätta med. Detta gäller i särskild grad människan efter 40-årsåldern då den yttre realitetsanpassningen brukar vara uppnådd och i stället nödvändigheten av en anpassning till den inre realiteten, till ”självet”, gör sig starkare gällande. I sitt sökande efter den mänskliga själens totalitet har Jung förts in på områden som kan synas ligga fjärran från en läkares vanliga intressesfär. Hans humanistiska orientering är häpnadsväckande mångsidig och han har ofta kommit in på områden, som gränsar till vad som brukar kallas vidskepelse, såsom astrologi, alkemi och parapsykologi. Under senare tid har han även sysslat med de flygande tefatens gåta.

Jung var på en gång realist och romantiker. Han kunde vara det, enär han betraktade själen som den yttersta verkligheten, das Ding an sich. Vid sidan av detta Kantianska inslag var hans kunskapsteori präglad av en tämligen ohämmad pragmatism. Inför hans 85-årsdag i fjol publicerades en intervju i Sunday Times den 17 juli 1960 där han bl a yttrade:
”Man bör inte låta sig avskräckas av den skäligen enfaldiga invändningen att ingen vet huruvida sådana gamla universella föreställningar som Gud, odödlighet, viljans frihet och så vidare är sanna eller inte. Sanning är i detta fall ett falskt kriterium. Man kan blott fråga huruvida de är livsfrämjande eller inte, huruvida människor mår bättre och känner sitt liv mera fullständigt och tillfredsställande med eller utan dem.”

Sanningslidelsens puritaner kommer säkerligen att finna en sådan kunskapslära chockerande. Ingen må emellertid föreställa sig att den är ett utslag av någon lättköpt optimism. Till själens liv hör både dag och natt, både ljus och mörker. Att förverkliga sig själv innebär att integrera allt i personlighetens totalitet.

Jung efterlämnar ett stort antal tryckta skrifter och därjämte en mängd opublicerat material, som förvaras i Psykologiska klubbens och därtill anknutna CG Junginstitutets bibliotek i Zürich. Läkare och psykologer, humanister och teologer från alla delar av världen, men framför allt från de anglosaxiska länderna, fylkades i hans krafts dagar kring hans lärostol. Framför allt bevarar hans lärjungar i minnet bilden av en sällsynt harmonisk personlighet, som av sin sprudlande humor och milda självironi hindrades att taga sig själv alltför högtidligt och att anlägga den profetmantel till vilken han kunde ha varit mera berättigad än de flesta som prövat denna genre.

IVAR ALM
SvD 1961-06-08