Årets tema är Nedstigning, vägen ner i det omedvetna. Junganalytikerna Murray Stein och Hansueli F. Etter uppmärksammar CG Jungs Röda Bok som gavs ut 2009 – efter nära nog ett sekel sedan Jung präntade och målade sina upplevelser i det omedvetnas värld. (Murray Steins artikel om Jungs Röda Bok i CONIUNCTIO går att ladda ner som en pdf-version här.)

Konstnären Lars-Göran Mann skildrar i tuschlaveringar sin sista inre resa som förebådar hans bortgång. Bilderna beledsagas av Otto von Friesens haikus.

Gunilla Midböe intervjuar Stina Hammar om hennes bok Jag tar det på kroppen jag, om hennes upplevelse av sonen Henriks tidiga bortgång, om övergången från liv till död.

Margareta Maya Gustafsson berättar om hur hon gick in i en psykos och kom ut ur den genom att skildra sin oro i ord och bild.

Maurice Nicoll, berömd skotsk psykiater och personlig vän med CG Jung, tolkar Jesu liknelser symboliskt i ett kapitel ur boken The New Man, i översättning och bearbetning av Katinka Montin.

Karsten Sejr Jensen, dansk analytisk psykolog bortgången 2009, ger här som sin personliga önskan Coniunctios läsare sin syn på myten om Gilgamesh som världshistoriens första skildring av individuationen.

I fem dikter får vi följa poeten Lennart Sjögren i hans längtan efter en annan och sannare värld.

Litteraturkritikern Ann Lingebrandt ledsagar oss i ett efterord in i Lennart Sjögrens bildvärld.

Människan som Gud kallar litteraturvetaren Thomas Nordby sin analys av Karen Blixens berättelser om människans villkor på jorden.

Filosofen Jan Willner länkar samman den varseblivna världen med den inre.

Sagorna hjälper oss att vaska fram den omedvetna sanningen, menar sagoberättaren och antroposofen Annegret Högman och väljer olika sagor ur Bröderna Grimm som exempel.

Eva B Mannheimer lyfter fram en djupborrande Eranos-essä av David L Miller om nedstigning i teologi och myter med titeln Kristi två sandaler.

Sist men inte minst presenteras för Coniunctio det nya jungorienterade bildverket The Book of Symbols genom två olika läsarter av Kate Larson och Eva B Mannheimer.


Redan nu kan redaktionen utlova Coniunctio 2012 med tema Uppståndelse.

The Book of Symbols

Den ensamme vandraren, The Book of Symbols. Michal Rovner, Border nr 8, målning
på duk 1997-98.

Jungs Röda Bok
Första personliga intryck
Av Hansueli F. Etter

När jag först fick höra att Jungs Röda Bok skulle publiceras, blev jag förvånad och skakad, eftersom jag ju visste att detta inte hade varit Jungs avsikt. Dessutom hade jag genom personlig kontakt med Jungs son Franz Jung fått reda på hur återhållsamt han handskats med Den Röda Boken(1). Senare hörde jag att det inte heller bland de ansvariga arvingarna fanns någon enighet om att göra Den Röda Boken tillgänglig för allmänheten. Så låg då ändå Den Röda Boken för första gången framför mig. Jag var inte säker på att vilja läsa den. Men till slut segrade min nyfikenhet.

Det jag först lade märke till när jag bläddrade igenom boken, var hur sidorna påminde mig om de många hög- och senmedeltida manuskript från kristna kloster som jag så ofta haft möjlighet att beundra i museer och bibliotek. Den omsorgsfulla handskriften i tusch, de i färg utsirade majusklerna och bildernas klara färger skilde sig knappast från evangelier, bönböcker och andra manuskript som de flitiga munkarna kopierat i sina skrivkammare. Då jag läste de första sidorna märkte jag hur även ordval och satsbyggnad påminde om de gamla kristna texterna. Jung placerade därmed medvetet sin Röda Bok i direkt förbindelse med de gamla heliga böckerna. Den Röda Boken var helig för honom.

Just härigenom kommer Jungs religiösa hållning till uttryck, den som karaktäriserar hans psykologi. Han kände sig djupt förankrad i den kristna traditionen och frågan om "Symbolernas symbol", om Gud, som sysselsatt honom sedan ungdomen och hela hans vuxna liv. Hans religiösa erfarenheter gjorde att han på frågan om han trodde på Gud, kunde svara: "Jag vet! Jag behöver inte tro. Jag vet."

Texten i Den Röda Boken börjar med citaten ur Jesajas bok och Johannesevangeliet. Sedan följer en uttrycksfull dialog med den egna själen.

Efter 13 års erfarenhet som själsläkare vid den psykiatriska universitetskliniken Burghölzli och efter talrika vetenskapliga publikationer som kunde ha gjort en glänsande akademisk karriär möjlig för honom, inlåter han sig i en dialog med sin själ, för vilken han i all ödmjukhet erkänner att han inte känner henne på allvar: "Min själ, var är du? Hör du mig? Jag talar till dig, jag ropar – finns du där? /…/ Min själ, med dig ska jag fortsätta min resa. Med dig vill jag vandra och kliva upp till min ensamhet" (RB, s.232).

Som naturvetenskaplig forskare, vars utbildning härrörde från 1800-talet, ställde han på allvar frågan till sin egen själ. Vi får inte glömma att en professor Rudolf Virchow (1821-1902), en av de mest betydande moderna medicinarna på sjukhuset Charité i Berlin, slog fast: "Jag har dissekerat många tusen människolik, och inte funnit en enda själ!" Jung skriver vidare i sin Röda Bok: "Jag vandrade så många år, så länge att jag glömt att jag har en själ. Var har du varit hela tiden? Vad bar dig och vad gav dig en plats att vara på? O, att du måste tala genom mig, att jag har blivit en symbol och uttryck för dig! Hur ska jag kunna lösa din gåta" (RB, s.233)?

Som läkare hade Jung lärt sig att lägga märke till sina patienters symptom, att bedöma och värdera dem och dra rätt slutsatser med hjälp av sin intuition. Nu vidgade han sin vetenskapliga metod i det att han använde samma kriterier för att skärskåda, bedöma och värdera sina egna själsliga förmögenheter för att slutligen dra sina slutsatser. Han utsatte sig för faran att bli fången i subjektiv självbespegling, för var hade han kunnat finna den arkimediska mittpunkt som hade kunnat garantera en viss tillförlitlighet åt hans erfarenheter. Jung erkänner: "Gång på gång gick jag vilse, för att åter hitta rätt på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig. Du höll min tro, då jag var ensam och nära förtvivlan. Du fick mig att i alla avgörande ögonblick lita till mig själv" (RB, s.233). Jung fick göra den smärtsamma erfarenheten att hans intellekt inte förmådde svara på de avgörande frågorna. Han förnam "att mina tankars och mina drömmars avskum är min själs språk. Jag hade att bära dem i mitt hjärta och låta dem röra sig fram och tillbaka i sinnet, som ord uttalade av de värdefullaste bland människor. Drömmarna är själens viktigaste ord, varför skulle jag då inte älska mina drömmar och i gengäld dagligen betrakta deras gåtfulla bilder"(RB, s.233). Han insåg att det måste finnas en annan ingång än den intellektuella till varat: "Ty lärandet ensamt räcker inte som ingång till varat, det finns ett hjärtats vetande som ger djupare insikter. Hjärtats kunskap står inte att finna i någon bok och inte i någon lärares utsaga, den växer ur dig, som den gröna sädesgrodden ur den svarta jorden /…/ själen är överallt där det lärda vetandet inte är" (RB, s.233). Därmed tvingades Jung också att offra sin akademiska karriär och han gav sig hän åt den ensamhet som hädanefter alltmer skulle följa honom.

Med outtömlig energi och stort mod steg Jung så ner i sitt eget djup och uthärdade osäkerheten, vilsenheten och mörkret. Alla hans senare verk, betonade han senare, har sina rötter i dessa erfarenheter. Här fann han allt vad han sökte, även svaren på hans religiösa frågor: "Så finns det bara en Gud, trots hans mångfald. Honom når du inom dig själv, och endast genom att ditt själv griper dig. Det griper dig när du går vidare i ditt liv" (RB, s.245).

Även om Jung såg sig själv som kristen, ger han en definition på religiositet som inte kan anses vara allomfattande. Han talar om ett "samvetsgrant och noggrant förhållningsätt som tar hänsyn till vissa övertänkta och numinösa känslor, föreställningar och händelser" (Brev III, 12 jan.1959). Denna definition står bortom trosbekännelser och leder alla kulturers religioner tillbaka till en gemensam upplevelse. Jung hade en känsla av att födas: "Jag existerar på grundval av något som jag inte känner till. Trots all denna osäkerhet känner jag mig stå på det beståendes fasta grund och det godas fortsättning" (ETG, s.360).

"Ur psykologisk synvinkel verkar erfarenheten av Skaparguden komma ur det omedvetnas överväldigande impuls" skriver Jung i ett brev till Fader White den 24 november 1953. Jung betonar därmed att han inte talar om en teologernas gud, utan om gudsbilden och dess verkan i den enskildes själ.

I den Röda Boken sysselsätter sig Jung med största möjliga ärlighet med sina numinösa erfarenheter i det omedvetnas sfär. Sådana frågor är för varje människa av intim natur. Det är en stor upplevelse att ha en av de stora psykiatrikernas och djuppsykologernas vittnesmål framför sig. Att befatta sig med detta kräver stor ödmjukhet och respekt. Ännu bättre än att läsa Jungs Röda Bok, vore det om alla skulle författa sin "Röda Bok", och i denna formulera sina egna tankar och föreställningar. När det kommer till kritan kan endast detta hjälpa oss att komma vidare, ty det nyttar oss föga att i vår stora nöd kunna citera Jung utan att ha förstått honom. Och förståelsen kan endast komma genom att stå ut med det egna livet.

Därför skriver Jung in den Röda Boken: "Skulle det bland er finnas någon som tror sig slippa vandra sin egen väg? Att han skulle slippa bära sitt kors genom Kristi kval? Jag säger: han bedrar sig själv och får lida för det. Han bäddar sin säng med törnen och eld. Kristi väg kan ingen bespara sig, ty denna väg leder till det kommande. Ni skall alla bli Kristus" (RB, s.234).


Not
(1) CG Jung: Das Rote buck ISBN 9783491421325
CG Jung: The Red Book ISBN 9780393065671

Murray Steins artikel om Jungs Röda Bok i CONIUNCTIO går att ladda ner som en pdf-version här.