C O N I U N C T I O 10 år !

Coniunctios jubileumsbok 2010 är en bok att ställa bredvid de andra årsskrifterna i bokhyllan – efter läsning. Så blir det lätt att återvända till något man vill läsa om. Vi har sagt oss att eftersom vi vet att tidskrifter förr eller senare hamnar i pappersinsamlingen, så kan det vara en bra sätt att fira ett 10-årsjubileum med en bok fylld av ett särskilt urval texter och bilder ur tidskriftsårgångarna 2000-2006. Kanske bara en tiondel får plats, men ändå ett urval värt en jubileumsbok. Tonvikten ligger på kultur; bilder, dikter, fotografier, texter – men även klassisk jungiana som t ex Helen M. Lukes essä ”Lidande”.

Jubileumsboken inleds med en tidigare opublicerad artikel av redaktörens första möte med Stina Thyberg, vår svenska pionjär bland junganalytiker. Hon hjälpte honom att reda ut begreppet Coniunctio – ett C G Jungs centrala syn på psykets strävan efter helhet och utmaning att bära motsatserna.

Vidare publicerar vi dikter av Stig Dagerman, Ella Hillbäck, R. S. Thomas och Robert Bly. Några av Sveriges mest framträdande fotografer, Odd Uhrbom, Yngve Baum och Georg Oddner, visar sina mästerliga svartvita bilder.

Willigis Jäger, zenmästare och katolsk präst, beskriver i artikeln ”Bortom ord och rökelse” det vara som vi har så svårt att leva i.

”Vilhelm Moberg och sökandet efter självet” är en biografisk artikel om hur ett broderskomplex kom att bli drivkraften i Vilhelm Mobergs författarskap.

Fil. Dr. Kelley L. Ross, USA, lyfter fram det filosofiska arv efter Emanuel Kant som betydde så mycket för CG Jung.

Edward F. Edinger, numera bortgången välkänd analytiker och lärare i USA, tolkar tolkar Jungs gudsbild.

Eva Mannheimer lyfter fram det kvinnliga i västvärldens religiösa tradition.

Jan Hjärpe klarlägger Nathan Söderbloms överraskande öppna och moderna religionsteologi.

Ami Rönnberg visar hur fåglar också fungerar som starka arketypiska bilder.

Märit Andersson Naef, TV-producent och junganalytiker, en av Coniunctios första redaktionsmedlemmar, berättar om Barbro Alvings och Etty Hillesums kamp för en inre sanning. Kort före sin bortgång skildrade Märit Andersson Naef också nutidens tabu inför jordelivets oundvikliga slut i Coniunctio.

”Chagall och Guds öga” kallar Erich Neumann sin essä om konstnären Marc Chagalls känslomässiga djup som låter honom tränga ner till själva grundvalen för all individuell existens.
”Det ondas arketyp” är Otto von Friesens utredande artikel om nazismens omedvetna grund i krigsguden Oden, vars projektion i Adolf Hitler trollband den tyska nationen.

Var Stagnelius och Jung romantiska tvilllingsjälar? undrar Märit Andersson Naef i sin skildring av de bådas sökande efter själen.

Prästen och psykoterapeuten Marianne Blom avslutar med att lyfta fram korpens arketypiska egenskaper i ”Korpalåt”, illustrerad av Lotta Melanton.

Illustration: Lotta Melanton

Möte med Stina Thyberg


Stina Thyberg (Foto: Björn H Larsson)

Vi kommer till Stockholm en mörk och kulen vinterdag 1994, min dotter och jag. Här är vi båda födda och här har vi bott viktiga år av våra liv. I Gamla stan äter vi på en Café de la Paix invid Tyska Kyrkan. Här brukade jag luncha för 20 år sedan. Jag känner igen värdinnan och frågar hur länge hon hållit sitt näringsställe igång vid det här laget. -Alldeles för länge, svarar hon.

Ute i vinterkylan på Tyska Brinken passerar ett litet sällskap, två herrar och två damer. Herrarna är som vore de klippta ur filmen om Dick Tracy, med sina bredaxlade överrockar och vidbrättade hattar. Kanske är de reklamfolk eller konsulter, relikter från det högtflygande 80-talet. Liksom Ikaros fortsätter de flygturen mot solen och vet inte att de störtar, vingarna deras duger inte längre. De går där nerför backen som livlösa skyltdockor omgivna av sina uppvaktande damer. Tiden har gått ifrån dem, och vill de inte se det nu, så blir de tvungna imorgon.

Senare samma dag kör jag till Södertälje för att träffa Stina Thyberg, jungpionjär i Sverige. Vi pratar om huvudstaden. -Stockholm är kallt, säger hon, jag vet inget hemskare än gångtunneln från Centralen till T-banan. Jag undviker Stockholm till nästan varje pris.

Stina har länge verkat som enda analytiska psykologen i Sverige. Hon övergav Stockholm för sju år sen och flyttade till ett rosa flerfamiljshus upp emot skogen och Torekällberget i Södertälje. Stina var folkpensionär, men fullt sysselsatt som analytisk psykolog och med de sysslor som följde med uppdraget som ordförande i Svenska CG Jung Stiftelsen. Väggarna i den lite gammaldags rofyllda lägenheten var täckta med bokhyllor. Här fanns alla slags böcker, men också det mest kompletta jungbiblioteket i Sverige. Vi sitter skönt tillbakalutade i varsin fåtölj, Stinas katt snusar på soffan.

Jag frågar hur det kan komma sig att vi svenskar på allvar börjat upptäcka Carl Gustav Jung först nu på 1990-talet. Stina har inga färdiga svar, men hon tror att det är så att Jung var före sin tid, och först nu börjar vi komma ikapp honom. Dessutom är han många gånger lika svårtillgänglig, snårig och motsägelsefull som tillvaron själv.

Jungs inflytande i Sverige har inte kommit via psykologetablissemanget. Här har Freuds tankar dominerat. Inte heller har Jungs idéer nått oss via universiteten, där har den akademiska inaveln frodats. Jungs tankar har istället trängt in i våra medvetanden bakvägen, via de kulturella kanalerna, via språket. Uttryck som arketyp och anima har på ett omärkligt sätt rotat sig i vårt språk utan några källhänvisningar. Stina tror att styrkan i de jungska idéerna under senare år till en del kan förklaras genom det överslag från gamla strukturer till nya perspektiv som skedde under de upproriska åren efter 1968. Jungs tankar kopplar ihop frågan om det djupt personliga med det kollektiva.

Stina Thyberg har alltid haft ett intresse för djuppsykologin, men hennes kontakter med den förhärskande freudianska psykoanalysen under 1940-talet ledde ingen vart. Istället gjorde hon karriär som samhällsvetare i SNS där hon blev tf byråchef, sen gick hon till Sidas föregångare NIB som informationschef. Men hela tiden kände hon ett sug efter att få arbeta med sitt inre. Till slut blev det så starkt att hon hamnade i en personlig mittlivskris som tvingade till handling. Hon sa upp sig från NIB - vilket var lätt att motivera, eftersom hon inte var överens med ledningen om hur publicitetsfrågorna skulle skötas. Vänner och bekanta blev bestörta och försökte hjälpa henne till någon ny sysselsättning, erbjudanden kom från olika håll.

En hel sommar försökte hon bestämma sig för ett av två olika arbeten, det ena på Industriförbundet, där hon skulle syssla med forskningsfrågor, det andra på TV:s Samhällsredaktion. En vän till henne menade att inget av jobben kanske var rätt för henne eftersom hon hade så svårt att välja. Men Stina sökte sig till TV och efter ett halvt års gästspel hamnade hon på Industriförbundet. Det var inget fel på jobben, de var nya och intressanta, men hon kände ändå att hon måste göra något radikalt åt sitt liv. Hon ville sluta tänka i status och pengar. Men hur gör man det? Hon kom på en som ”spleensidan“ inom henne tyckte fånig idé att hon skulle göra ett anlagstest. Hon ringde ett institut som sysslade med sådant, hon fick tala med en man där som menade att hon knappast behövde göra en anlagstest, men väl någon att tala med. Så gick det till när Stina Thyberg kom i kontakt med Jung, för mannen hon talade med var den tyskfödde Theo Seifert som just höll på att avsluta sina studier på Junginstitutet i Zürich.

Theo Seifert han hade en renhårig inställning och sade annorlunda saker och hon hörde sig själv be om en timme till. Så var hon igång och fick senare följa med honom till Zürich och träffa Marie-Louise von Franz, CG Jungs närmaste medarbetare och den mest ansedda läranalytikern på Junginstitutet. En ny väg hade öppnats för Stina. Men när hon kom hem upptäckte hon att hon hade fått cancer. Själv tror hon att cancern hade ett samband med den kris hon skjutit upp då hon fortsatte med liknande arbetsuppgifter trots att hon lämnat NIB. Hon menar att varje inre utveckling som man skjuter upp eller förtränger kommer att göra sig påmind med allt starkare medel. Den positiva sidan av sjukdomen var att den gjorde det lättare för henne att få syssla med Jung - under det år sjukskrivningen varade kunde hon i lugn och ro ägna sig åt studierna i Zürich.

Stina blev ett åskådligt exempel för sig själv, hur det omedvetna agerar för att åstadkomma förändring. Människan är inte statisk, samhället inte heller, allt rör sig i en uppåtriktad men återkopplande spiral. Utveckling kräver omvärdering och radikala förändringar. När det gamla är uttjänt måste det lämnas, så som hjortdjuren fäller sina horn och nya växer ut. Denna psykiska förändringsprocess är smärtsam och utdragen, den kräver mod och uthållighet, den kan inte skyndas på. Växandet måste få ta sin tid. Stina liknar det rätta förhållningssättet vid att ruva, att ha tålamod och stanna kvar och hålla ägget varmt. Det duger inte att springa iväg, då kallnar ägget och fostret dör. Det går inte heller att försöka påskynda processen genom att hacka hål på ägget.

Det som sätter en på spåret till en ny utveckling kan vara en ”dummerjönsidé”, som då Stina fick för sig att som vuxen låta anlagstesta sig. Men idén ledde ju till framgång, liksom sagornas dummerjöns till slut får sin prinsessa och halva kungariket. Stina menar att det är nödvändigt att lära sig lyssna till de impulser som kommer från det omedvetna. I grunden handlar det om en religiös attityd som gått förlorad i vårt moderna Sverige, en religiös attityd inte i konfessionell bemärkelse, utan i ordets ursprungliga personliga betydelse; att ”omsorgsfullt beakta“ eller att med ”högaktning värdera och bekymra sig om“ sitt samvete eller medvetande.

Jung menade att människans psyke i stort kan delas in i två delar, det medvetna och det omedvetna. Det omedvetna är inte bara en plats dit man förpassar obehagliga upplevelser som man inte vill kännas vid - som Freud menade - utan den del av oss som innefattar all djupare mänsklig erfarenhet och även vår personliga bestämmelse, idén med vårt liv. Här finns också den djuriska sidan av oss från urtiden, då vi bokstavligen andades med gälar.

Här nere i det omedvetnas livgivande mull finns det människan behöver för sitt växande och sin bestämmelse, men denna återkoppling måste göras medvetet, framfödandet kräver arbete. Processen är inte riskfri, ger man sig det omedvetna i våld så kan det ta överhanden och man förlorar fotfäste och förstånd. Därför är det också viktigt att ha tillgång till en terapeut som medhjälpare och vägvisare. I den spänning som kan uppstå mellan två personligheter i ett sådant förhållande vidgas perspektivet, temperaturen stegras som i en retort under en alkemisk process.

Alkemin var ett av Jungs huvudintressen, han såg idéerna om att göra guld som en i grunden psykisk process, att göra guld i sitt medvetande. I det stora arbete om alkemin som historisk företeelse som sysselsatte honom från 1940-talet och framåt kunde han också visa att alkemisternas idéer ursprungligen hade detta perspektiv.

Liksom våra båda Ikaros på Tyska Brinken i Gamla stan bör vi nog alla fundera på vilken tid vi lever i och vad vi vill med den och med våra liv.

Otto von Friesen