Några reflektioner kring resan genom livet
Av Gunilla Midbøe

Livets spor -
försoning med fortiden
- tillit till fremtiden

Astri Hognestad
Flux forlag 2011




Det går inget tåg! På tavlan lyser med ettrigt grön text; ’inställt’. Nej, nej, nej inte nu igen! Efter en förvirrad väntan kommer ett nytt besked ’ersättning med buss’. Jaha. Så står man där och resan går inte enligt tidtabellen och blir inte som jag tänkt…

Det här är vi många som varit med om vid det här laget. Under tiden bussen letade sig fram genom ett stormigt höstlandskap fick jag möjlighet att börja gå in i Astri Hognestads nya bok Livets Spor med undertiteln försoning med fortiden, tillit till fremtiden. Den boken handlar om en annan, betydligt större och mer djupgående resa- livsresan.

-Har min livsresa blivit den jag tänkte mig som ung?
-Kan jag säga att – ja, jag har levt mitt liv och det har varit meningsfyllt!
-Eller var det många hinder i vägen för utveckling och växt?
-Kriser som satte stopp för det jag ville?

Det här är några av de centrala teman som boken ingående handlar om.
Astri är utbildad junganalytiker vid C G Jung Institutet i Schweiz, har en socionomutbildning och en fil. kand. i kristendomskunskap. I boken presenterar hon en metod som hon kallar biografiarbeid. Hon tar utgångspunkt i centrala livsteman som vändpunkter, kriser, förlåtelse, förhållandet till döden och till det som är ’större’ än oss själva. Genom att upptäcka en röd tråd eller skapa en mening i det som hänt kan vi vända oss till det som är viktigt i livet just nu.

Boken bygger på olika människors erfarenheter samt teorier om varje tema. Varje kapitel avslutas med frågor till läsaren som blir till hjälp i det egna biografiarbetet.

En inbjudan
Astris bok är en inbjudan och inte en påbjudan om att ’så här är det’. Hon liksom skapar ett område där vi som läsare blir inbjudna att vara och reflektera med henne om livet och vad det innebär att leva i närvaro och uppmärksamhet på den yttre realiteten såväl som på den inre verkligheten. Astri kallar det att leva ’väldigt’ efter ett samtal hon hörde mellan en liten flicka på 5-6 år och hennes mamma. Flickan var djupt engagerad i leken och hennes mamma märkte att hennes flickas hjärta slog så fort. Flickan svarade att ’det er fordi jeg lever så veldig’. Under tiden ett barn leker reflekterar det inte över att det leker.

Det är det unika i att vara ett barn. Vi har kvar den förmågan livet ut, att vara totalt närvarande men kanske med en mer reflekterande attityd, en mer medveten hållning. Efteråt eller under tiden kan jag kanske vara uppmärksam på min kropp och andra sinneförnimmelser och få vara med om den överväldigande upplevelsen av att ’ja nu lever jag väldigt’. Det är precis den där reflekterande inställningen jag tycker så mycket om. Astri väjer inte för att gå in i svåra existentiella områden. Hon låter olika personer beskriva dem, men samtidigt erbjuds ingen snabblösning på livets problem. Att acceptera, ta emot de känslostormar som kommer i ens väg är lättare sagt än gjort. Men vem har sagt att detta vårt enda liv ska vara lätt att leva – egentligen? Att det ska gå på räls enligt tidtabell. Därför är det en befrielse och lättnad att läsa boken i denna vår tid där det finns så många självhjälpsfluffiga recept för hur vi ska bli lyckligare.

Berättande
Astris inställning är att i själva berättandet, genom ord, bild, föreställning, fantasi, rörelse, sker en förändring i sig genom att vi ger uttryck för vad vårt inre är upptaget av. Det får mig att tänka på C G Jungs nyligen publicerade The Red Book, där han i ord och bild visar sitt eget möte med den inre verkligheten i sitt omedvetna. Där framstår det grundläggande och viktiga att ingen undervisning eller instruktion kan ge dig meningen med ditt liv; varje människa behöver finna sin unikt egna väg i livet. Inom oss finns vår egen livsväg och därmed det som kan visa sig vara den egna röda tråden. Jung talar om vikten av att finna sin egen personliga myt.

Ur det perspektivet kan Astris bok fungera som en härbärgerande form för att berätta om mitt eget liv. Ordet biografi kommer från grekiskans biographi´a, av bi´os ’liv’ och gra´phō ’skriva’. En författare av biografier kallas biograf. Genom att reflektera över de avslutande frågorna till varje kapitel i boken, fördjupas min självkännedom och förändrande perspektiv tydliggör sig. Dessa kan både väcka smärta men även hopp och ny insikt om min livsväg.

Boken är befriande ren från psykologiska facktermer men har en tydlig förankring i den analytiska psykologin. Astris språk är rakt på sak, det gör boken lättläst men utan att hon förenklar mångtydiga livserfarenheter. Genom att olika personer får komma till tals med sina egna ord i första person för att kommentera olika existentiella teman blir texten levande. Som läsare lär du känna paret Clara och Per och inviteras in i deras berättelse om hur de trasslat sig igenom konflikter och olikheter men fortsätter att se parförhållandet som en potential för energi och utveckling. Vi får lyssna till Benedikte som varit utsatt för kränkningar och övergrepp. På frågan om det är möjligt med försoning och förlåtelse i en sådan situation svarar hon: Tilgivelse kan slik sett vaere at jeg gjenfinner tilliten til meg selv som den jeg er. Tillit er en kraft, og når vi er i oss selv, når vi er i tilliten, så er det ikke plass til hat og hevn, for i slike øyeblikk eksisterer ikke noe annet enn tillit. Benedikte har genom sitt eget arbete med sig själv släppt taget om bitterhet och anklagelser. Därmed står hon friare i sitt eget liv. Hon har hittat tillbaka till sig själv.

Individuationens tretaktsrytm
Livets Spor är en bok som svarar väl mot den analytiska psykologins starkaste bidrag till djuppsykologin, nämligen individuationsprocessen.

Individuationens tretaktsrörelse är också grunden i tänkandet kring den erfarenhet som uppstår ur samarbetet i jungiansk analys. Det första steget är att gå samman och härbärgera genom att lyssna till analysandens berättelse om smärta och svårigheter i livet. Bekräfta dem och låta det få finnas som behöver finnas utan att det görs om eller slätas över. Att acceptera att – ja, såhär var det för mig och just såhär känns det nu och kändes då – precis så. På norska uttrycks det som att acceptere sin skjebne –sitt öde.

Min livshistoria ser ut så.
Det andra steget i tretaktsrörelsen är att, i detta härbärgerande rum som den analytiska relationen innebär, kunna möta sina egna brister och tillkortakommanden, sin skuggsida. Det är ett separerande och differentierande steg som tas. Att granska mina egna karaktärsdrag och hur de har format mönster i livet. Det kan hjälpa mig som analysand att se vilken funktion mitt reaktionsmönster har haft. Har jag kanske tänkt att ’Det är inte så farligt’ fast jag känt att jag inte har orkat eller inte vågat säga ifrån. Har min egen rädsla gjort mig hård och nedvärderande mot andra?

Att medvetandegöra skuggsidor, som sedan de blivit urskiljda och differentierade gör att de kan integreras på nytt in i en större helhet med mitt själv, för till det tredje steget i tretaktsrytmen. I individuationsprocessen kan man säga att det här steget inte är en nödvändighet, men erbjuds som en fördjupad möjlighet. En människa kan leva sitt liv kanske i en tvåtaktsrytm - men det är otvetydigt så att den analytiska psykologin och Jungs förståelse av den mänskliga själen innefattar ett andligt och existentiellt perspektiv.

Det är här jag finner Astris bok särskilt rik. Hon frågar sig själv och läsaren ’Men du/jag då? Har jag en upplevelse av att det finns ett djupare mönster som med Jungs ord kan kallas ’Guds mönster’ i mitt liv.
Hur vill jag beskriva mitt förhållande till något som är större än mig själv?

Så att förhållandet till döden blir en naturlig del i ett långt analytiskt samarbete och att döden är den största förändringen i livet, det mest radikala av alla avsked och separationer. I mötet med döden blir tillbakablicken på livet klarare och jag får en möjlighet att förhålla mig med skärpa till meningen med mitt liv. Detta är den tredje takten som fullbordar helhetsrytmen i individuationsprocessen och antyder att det i bakgrunden finns något som är större än din skugga, som kanske är det gudomliga som nu och då snuddar vid en människa med en tändande gnista.


Astri Hognestad

Eftertanke
Det som började med en banal tågförsening förde mig till en flerdimensionell resa in i ett antal angelägna livsperspektiv.

Livets Spor är en uppmaning till självständigt seende och till utforskandet av det omedvetnas rörelser – så att omedvetet kan transformeras till medvetet och därmed få bli till mening i en större helhet i vårt liv. Boken ger oss som läsare en möjlighet till att väva ihop omedvetna nivåer inom oss till bilder som vi kan använda i vårt liv nu och i framtiden.

Det är en bok som är mycket angelägen i vår tid och det klargörs smärtsamt tydligt när jag läser den sista sidan.

Då Astri ska lämna in slutligt manus på boken har de svåraste och mest mörka händelser inträffat i Oslo och på Utøya i juli 2011. En tillbakablick på livet innebär nu att det för många människor kommer att innefatta det mest ofattbara.

Även på en kollektiv nivå behöver vi nu fråga oss: Hur kunde detta ske? Vi tvingas till att se in i ett ofattbart mörker då vi blir skakade i vår grund. Men även om det är svårt att finna ord och förståelse för den död som blev följden av pistolskotten och bomben kan kanske alla de ljus som har tänts får bli en uppmaning till att öka vår medvetenhet både för oss som individer och för vårt samhälle.

Gunilla Midbøe är medredaktör i Coniunctio

Tålamod att bli fri. Om drömmar och dess betydelse
Av Mariann Omma
Bokförlaget Vildrot, 79 sidor.



Ommas bok är en skildring av det arbete med drömmar hon bedrivit med den nu bortgångne jungpionjären och analytikern Stina Thyberg. Jag läser denna lilla bok, inte från sida till sida, utan börjar med det som intresserar mig. Det blir "Genvägar är senvägar ". Kapitlet ger mersmak och jag fortsätter att läsa. En bra och översiktlig innehållsförteckning finns i början, med huvudrubriker som ger en inblick hur drömmarna kan tolkas. Mariann Omma skriver om en dröm med rubrik "dröm" och sen "analys" med samma rubrik. För en som inte är insatt är boken en bra introduktion till drömanalys.

Bokens layout är bra och översiktlig. Texten lättas upp av färgfotografier. Förklaringar ges emellanåt för jungianska termer. En liten ordlista längst bak är god hjälp för den ovane. Boken är en lämplig present både till den som är intresserad av drömmar och deras betydelse, samt inte minst för den som upptäckt djuppsykologen Carl Gustav Jung.

Gerlinde Krüger